Singel-tankar...

Jag har tänkt på att egentligen mår inte jag dåligt över att vara singel sedan way back... Utan det är samhället på något vis o andra tjejkompisar som innerst inne prioriterar sina män/pojkvänner... O nu har många av ens vänner män eller pojkvänner o vissa familjer-o då ses man väldigt sällan! Det som känns trist för mig med att vara singel är inte att jag inte trivs i mitt eget sällskap,eller inte vill sova själv eller inte kan laga god mat till mig själv etc... Utan det är det faktum att man prioriteras inte längre... När det gäller traditioner o resor så känner jag mig rätt ensam, för ens tjejkompisar åker helst med sina pojkvänner/män... De firar helst högtider med sina män...Jag vill gärna åka på 2 resor nästa år igen o vet inte vem jag ska åka med... Har man kille så blir det med honom. O det blir en känsla av utanförskap o falskhet på något vis.. Ibland tänker man frågar hon för att jag känner mig ensam kanske? Mer än att hon verkligen vill? Bespara mig isåfall! Ja det hela blir så dubbelt o till sist känner jag att vänskapen känns rätt ytlig när man blir utbytt av ngn annan så lätt! Andra singlar får gärna kommentera vad ni tycker!:) Becca