Längtan efter ett barn...

Just nu går det 2 program om just detta ämnet på tv-jag har tittat på programmet på svt,som är väldigt bra-o jag tycker det är bra att man också tar upp hur hemskt barnlöshet kan vara för en singel person-de som har en partner,kan iaf försöka bli gravida o har mycket lättare för att b.la adoptera...Programmet tar upp en massa olika sätt att få ett barn(-sätt jag inte ens visste var möjligt/lagligt i Sverige)

Jag om någon förstår längtan efter ett barn-en egen familj,jag är ett skillsmässobarn,växt upp med min mamma (o det har inte alltid varit en dans på rosor)ingen kontakt med min pappa (sen jag blev ett äldre barn)O jag har dessutom längtat efter barn så länge jag kan minnas,tänkt ut vad de skulle heta,gillat att titta på barngrejer i affärer i flera år,passat andra människors barn i MÅNGA år(-sen jag var 16 typ)nu jobbar jag med barn o älskar dem o mitt jobb! Känner mig också "duktig" inom området o är mkt omtyckt på mitt arbete av de små liven. Jag är också typen som skulle offra väldigt mycket för mina barn,o jag hade verkligen velat umgås med mina barn så mycket som möjligt-gått ner i tid etc(-vilket många inte gör idag...)

Jag är singel o min barnlängtan är stark o jag är ärligt talat mkt bekymrad o nedstämd när jag tänker på att min klocka tickar,"jag hittar nog inte rätt i rätt tid" eller någonsin osv...:( En kamp för mig...Att alltid le o vara glad åt andras vägnar(-när det händer nada här inom omr.)

Min poäng med detta inlägget är att jag undrar om alla som längtar o kämpar på så mycket o gör ALLT för att få ett barn-om de verkligen tänkt igenom:Hur blir det för mitt lilla barn? Är jag "fit" för att bli en förälder,kan jag ge den/dem allt?Behöver det vara meningen med mitt liv?Eller är det bara samhällets syn på saken som regerar? Att man som kvinna ska få ett barn,ha en familj osv... Jag är inte säker på att jag skulle göra en insemination med en annan mans sperma (om jag förblir singel)tycker det känns lite creepy,lite egoistiskt o lite konstigt faktiskt...Isf hellre adoptera-men det är en stor process o det är INTE lätt att vara en ensamstående mamma-vara ensam om allt...Tror att ett barn behöver många (o minst 2 personer runt sig som ger mycket kärlek-sen om de är hetero eller homo det tror jag spelar en mindre roll!

Mycket att fundera över...Som det känns just nu för mig så blir det ofrivillig barnlöshet med en massa cats o kanske dog o förmodligen bli stödhem åt något/några barn-finns många barn här i Sverige som växer upp med psykiskt sjuka,misshandlande eller missbrukare till föräldrar-där kan man hjälpa till på olika sätt. Eller adoption.

Ibland får man kanske inse att livet är orättvist:( o att det inte var guds plan(-eller vad man nu än tror på) DET SUGER,men så är det,finns kanske en mening med allt<3 Becca